LAOTSE - TAO TE CHING ----------------------------- 1 Det tao, man kan tala om, är icke det förblivande tao. Det namn man kan nämna, är icke det förblivande namnet. Såsom icke-benämnt är detta begynnelsen till himmel och jord. Såsom benämnt är det alla tings moder. Därför: Den som städse är utan åtrå, skall få skåda dess mysterium. Den åter, som städse hyser åtrå, får endast skåda dess gräns. Dessa båda är ett men får vid framträdandet skilda namn. Såsom enkelhat kallar vi dem: det outgrundliga. Ja, här är det outgrundligas outgrundlighet. Här är ingångsporten till alla mysterier. 2 Alla människor i världen vet, att det sköna är skönt. Därav har föreställningen om det osköna kommit. Alla vet, att det goda är gott. Därav föreställningen om det icke-goda. Därför heter det: "Vara och icke-vara frambringar ömsesidigt varandra. Svårt och lätt fulländar varandra. Långt och kort vinner gestalt genom varandra. Högt och lågt omväxlar med varandra. Ton och röst vinner harmoni genom varandra. Före och efter följer på varandra." Det är på grund av detta sakförhållande, som den helige i sin gärning förblir vid att icke-verka. Han meddelar undervisning utan ord. Alla väsen träder fram. Han avvisar ingen. Han frambringar men besitter ej. Han verkar men bygger ej därpå. Verket fullbordas, men han vilar ej däruti. Men just därför, att han ej vilar däruti, skall hans verk aldrig förgå. 3 Genom att ej befordra förmågorna avhålles folket från avundsjuk tävlan. Genom att ej sätta högt värde på svåråtkomliga saker avhålles folk från att stjäla och röva. Genom att ej betrakta något ting som önskansvärt hålles hjärtat fritt från oro och förvirring. Det är därför den helige i sin styrelse följer denna regel: Han gör hjärtat tomt men fyller buken. Han försvagar viljan men stärker benbyggnaden. Han håller folket fjärran från kunskap och begär. Icke ens "de kunniga" vågar verka. Övas overksamhet blir styrelsen i alla hänseenden effektiv. 4 Tao är tomhet. Genom bruket torde det aldrig bli fullhet. O, hur djupt och outgrundligt det är! Det ser ut att vara alltings urgrund. Det bryter skärpa. Det dämpar ljussken. Det umgås med stoftet. Vilken djup stillhet och renhet! Det ser ut att evigt förbli. Jag vet ej, vars son det är. Det ser ut att ha varit före Herren. 5 Himlen och jorden är ej välmenande. De behandlar allting på samma sätt som hundar, gjorda av halm, behandlas. Den helige är ej heller välmenande. Han behandlar människorna, som man behandlar hundar, gjorda av halm. Är ej rummet mellan himlen och jorden att likna vid en blåsbälg? Tomt det är men faller dock ej samman. Satt i rörelse utvecklar det stor energi. Mycket talande medför oftast utmattning. Bäst är att bevara sitt inre. 6 Dalens ande dör ej. Det är den, som kallas den outgrundliga modern. Den outgrundliga moderns port nämner vi himlen och jordens rot. Den liknar en fortlöpande tråd. Den ter sig som ständigt förblivande. Dess verksamhet sker utan möda. 7 Himmelen och jorden äger fortbestånd. Och de äger fortbestånd därigenom, att de ej lever sig själva. Det är därför de består. Så är det ock med den helige. Han sätter alltid sig själv i det sista rummet men är och förblir ändå den främste. Han förnekar alltid sig själv men bevarar just därigenom sitt själv. Är det ej just därför, att han är oegennyttig, som han kan förverkliga sina önskningar? 8 Den högsta godheten liknar vattnet. Vattnets godhet består däri, att det gagnar allt utan att tvista, det utväljer den plats, som alla människor avskyr. Därför står det nära tao. Där du bor, var din omgivning till gagn! I ditt inre sök efter att bli fördjupad! I ditt umgänge öva kärlek! I ditt tal vinnlägg dig om sanning, såsom styresman om god ordning, i din verksamhet om duglighet! I dina företag akta på tiden! Den som så gör och därvid ej tvistar om företrädet, han går fri från tadel. 9 Bättre än att försöka hålla ett bräddfullt kärl i händerna är att avstå därifrån. Handskas man med skarp spets, kan den ej bevaras vass. En sal, fylld med ädelstenar och dyrbarheter, kan ej skyddas. Att vara rik och förnäm och därtill högmodig för till olycka. Att då man fyllt sin plikt och vunnit ära draga sig tillbaka, är himlens väg. 10 Då anden och sinnelivet så vårdas, att enhet vinnes, behöver väl ingen inre söndring finnas? Behärskar man sitt sinne så, att man blir mjuk och böjlig, kan man då ej bli spädbarnet lik? Renar man och luttrar man sitt skådande i det fördolda, kan man väl leva utan vank? Den som älskar sitt folk och i kärlek styr sitt rike, kan väl undvara "görande"? Om himlaportarna öppnas och slutes, är man då ej fri från svaghet? Den som klart genomskådar allt, kan väl ej vara i saknad av vetande? Att alstra och nära, att alstra men ej vilja besitta, att verka men ej förtrösta därpå, att vara överlägsen men ej regera, sådan är den förborgade dygden. 11 De trettio hjulekrarna löper samman i ett nav; men det är på håligheten i detta kärrans brukbarhet beror. Lera formas till kärl; men dessas hålighet bestämmer deras nytta. Dörrar och fönster hugges upp för att få boningsrum till stånd; men dessas användbarhet beror på deras tomma inre. Därför räknas varat som nyttigt, men icke-varat är det verkliga användbara. 12 Färger bländar människans öga. Toner bedövar människans öra. Kryddor förvirrar människans smaksinne. Kapplöpning och jakt förvildar människans hjärta. Svåråtkomligt gods lockar människan in på farlig väg. Det är därför den helige sörjer för kroppens nödtorft men ej för ögats behov. Därför avhåller han sig från det senare men håller sig till det förra. 13 Gunst är skam - nästan fruktansvärd. Äreställen är en stor olycka - nästan som kroppen. Varför heter det: Gunst är skam - nästan fruktansvärd? Därför att gunst är något förnedrande. Får man den, för den med sig fruktan. Förlorar man den, är också det förenat med fruktan. Därför heter det: Gunst är skam - nästan fruktansvärd. Vad betyder då uttrycket: Äreställen är en stor olycka, nästan som kroppen? Det är en stor olycka för mig, att jag har en kropp. Men då jag kommit därhän, att jag ej längrre har en kropp, vilken olycka kan väl då drabba mig? Därför om någon innehar hög samhällsställning och vill med sin kropp leva för riket, honom kan man tryggt anförtro riket. Den som är föremål för gunst och vill med sin kropp leva för riket, åt honom kan man gott överlämna riket. 14 Vi skådar men kan ej se det; dess namn är: det färglösa. Vi lyssnar men kan ej höra det; dess namn är: det ljudlösa. Vi griper efter det men kan ej hålla det fast; dess namn är: det subtila. Dessa tre kan man ej utforska. De sammansmälter och bildar enheten. Dess övre sida är ej klar. Dess undre sida är ej dunkel. Det liknar en fortlöpande tråd. Det kan ej benämnas. Det vänder åter till okroppsligt varande. Det kallas det gestaltlösas gestalt, det bildlösas bild. Det kallas det obestämbara. Går man det till mötes, kan man ej se dess begynnelse. Följer man efter det, kan man ej se dess ände. Fasthåller man forntidens tao och ger därmed riktning åt det närvarande, då blir man i stånd att fatta forntid och nutid. Detta är vad man kallar taos tråd. 15 De som i forntiden utmärkte sig som lärare var skarpsinniga, andliga, outgrundliga, genomträngande; så djupa var de, att man omöjligen kan känna dem. Men därför att ingen kan känna deras djuphet, vill vi försöka att om möjligt beskriva deras yttre framträdande. Tveksamma var de, lika dem, som vintertid måste vada genom floder; försiktiga, såsom de, vilka ständigt fruktar sina grannar; tillbakadragna såsom gäster; efterlåtna såsom smältande is; enkla såsom ett obearbetat trästycke; tomma var de, lika dalen; ogenomskinliga såsom grumligt vatten. Vem kan i oklarhet genom stillhet så småningom finna livet? Den som bevarar tao, begär ingen fullhet. Den som ej äger fullhet, kan vara gammalmodig. Han behöver ej vara nymodig och fullfärdig. 16 Övas självutblottandet till yttersta gräns, bevaras stillheten orubbligt, skall allt, det ena som det andra, genomgå tillvaron. Och vi får beskåda, hur allt återvänder till sitt ursprung. Tingen företer en oändlig mångfald. Vart och ett av dem återvänder till sin rot. Att återvända till sin rot är stillhet. Stillheten åter är att ha fyllt sin bestämmelse. Att ha fyllt sin bestämmelse är evighet. Att känna evigheten är klarhet. Att ej känna evigheten är förvildning och olycka. Att känna evigheten gör fördragsam. Den som är fördragsam är rättvis. Att vara rättvis är att vara konung. Att vara konung är att vara himmelsk. Att vara himmelsk är att vara lik tao. Att vara lik tao är att fortleva. Dör än kroppen, är det ej därmed slut. 17 Under äldsta tid visste man blott, att överhetspersoner fanns. Under den följande tiden älskade och prisade man dem. Därefter kom en tid, då man fruktade dem; sedan visade man dem förakt. Då man brister i tro, skapas misstro. Hur försiktiga var de ej! Vilken vikt lade de ej vid sina ord! Deras verk blev fullbordade. Deras företag var framgångsrika. Folkets samstämmiga omdömme lydde: "Det är precis så som det skall vara." 18 Då det stora tao förlorades, trädde i dess ställe humanitet och rättrådighet. Klokhet och förslagenhet framkom men därmed också stor falskhet. Då endräkten bland anförvanter försvann, kom föräldravördnad och ömhet. Då oordning inträdde i stat och hem, uppstod trogna ämbetsmän. 19 Giv upp din helighet, kasta bort din klokhet, och folket skall gagnas hundrafalt. Giv upp din människärlek, kasta bort din rättfärdighet, och folket skall återgå till pietet och ömhet. Giv upp din listiga förslagenhet, övergiv din vinningslystnad, och tjuvar och rövare skall ej mer finnas. Av allt detta lär vi, att yttre polityr är otillräcklig. Visa därför människorna vad de skall hålla sig till: Att vara enfaldiga, att hålla fast vid enkelheten, att inskränka egna önskningar och att minska begären. 20 Avsäd dig din lärdom, då blir du fri från bekymren. Hur stor skillnad är det väl mellan ett allvarligt och ett lättsinnigt ja? Hur stort avstånd mellan gott och ont? Vad människor fruktar bör man frukta. Här råder dock förvildning utan gräns. Mängden är uppsluppen som på en offerfest, såsom då man på våren stiger upp i ett utsiktstorn. Ack, jag ensam är likgiltig, frågar ej efter framtiden. Jag är lik ett dibarn, som ännu ej börjat le. Jag driver omkring utan ett hem, dit jag kan gå. Alla människor har övernog. Jag ensam är lik en som förlorat allt. Ack! I mitt hjärta känner jag mig som en dåre, ja, allt är som ett virrvarr för mig. Världsmänniskorna är så lysande, så lysande. Jag ensam så oklar, så oklar. Världsmänniskorna är så skarpsynta, så skarpsynta. Jag ensam är så inskränkt, så inskränkt. Ja, jag är vilsen som på ett villande hav. Jag driver redlös omkring utan ankargrund. Alla människorna har något, som de intresserar sig för, men jag är bakom, dum och enfaldig. Jag ensam är olik andra människor; ty det som för mig är av största värde är att söka min näring vid moder (taos) bröst. 21 Den stora dygdens form den utgår ifrån tao. Tao såsom föremål är ofattbart, osynligt. Ofattbart, osynligt! I det finns urbilderna. Osynligt, ofattbart! I det finns tingen. Outgrundligt, hemlighetsfullt! I det finns väsendet. Detta väsen är fullkomligt äkta. I det finns tao. Ifrån urtiden intill nu har dess namn ej gått förlorat. Här ligger möjligheten till att förstå hur allt blivit till. Varigenom skall jag förstå, att det förhåller sig så med allt vad begynnelse heter? Jo, just genom detta (tao). 22 "Från styckeverk till helhet. Från krokigt till rakt. Från tomhet till fyllnad. Från gammalt till nytt. Från torftighet till undfående. Genom överflöd till villa." Det är därför som den helige omfattar det ena och blir förebild för hela världen. Han är ej självbelåten och är därför strålande ljus. Han hävdar ej sin mening och gör sig därför gällande. Han är fri från självberöm, därför uppmärksammas hans förtjänster. Han förhäver sig icke och blir därför upphöjd. Emedan han ej inlåter sig i strid, strider ingen emot honom. De gamles ord: Från styckeverk till helhet var således ej ett tomt tal. Att verklig fullkomning nås på den vägen. 23 Var fåordig, och allt skall avlöpa naturligt. En stormil räcker ej morgonen ut, ett slagregn ej en hel dag. Vem frambringar väl dessa? Jo, himlen och jorden. Men kan ej himlen och jorden låta sina verkningar fortfara, hur mycket mindre då människan? Därför: Utför någon sin gärning i tao, blir de, som är av tao, ett med honom i tao; de som ernår, ett med honom i ernåendet, de som förlorar, ett med honom i lidandet av förlust. De som är ett i tao mottages gärna av dem som är i tao. De som är ett i ernåendet, mottages gärna av dem som ernår. De som är ett i att lida förlust, mottages gärna av dem som lider förlust. Är tron bristfällig, följer misstro. 24 Den som höjer sig på tåspetsarna förmår ej stå. Den som kliver med stora steg förmår ej gå. Den som skryter med sin insikt är oklar. Den som hävdar sin mening gör sig aldrig gällande. Den som upphöjer sig själv har inga förtjänster. Den som förhäver sig blir ej upphöjd. Från taos synpunkt är sådant likt matrester och bölder, som väl alla avskyr. Den som äger tao befattar sig därför ej med sådant. 25 Det finns ett väsen ofattbart, fullkomligt, som uppstått före himmel och jord. Stilla är det och okroppsligt. Ensamt är det och oföränderligt. Överallt finns det och är outtömligt. Det kan betraktas som alltings moder. Jag känner ej dess namn. Jag betecknar det därför med tao. Jag vill dock göra ett försök att giva det ett namn och kallar det: "det stora". Såsom "det stora" är det fortgående. Såsom fortgående sträcker sig fjärran. Såsom fjärran är det återvändande. Därför är det så att: Tao är stort, himlen är stor, jorden är stor, konungen är ock stor. I världen finns dessa fyra stora, och konungen är en av dem. Människan får sin lag ifrån jorden. Jorden får sin lag ifrån himlen. Himlen får sin lag ifrån tao. Taos lag är spontanitet. 26 Tung är roten till lätt. Stillhet är herre över häftighet. Därför är det, som den ädle vandrar hela dagen utan att lämna sina bagagekärror. Även då det finns hänförande utsikter, förblir han samlad, höjd över allt. Hur skulle väl herren över tiotusen vagnar kunna vandra lättsinnigt inför sitt folk. Vandrar han lättsinnigt, förlorar han sin rot. Handlar han i häftighet, förlorar han sin tron. 27 Den som förstår konsten att färdas lämnar inga spår. Den som förstår konsten att tala säger inget klandervärt. Den skicklige räknemästaren begagnar sig ej av räknestickor. Den som förstår konsten att stänga, använder varken lås eller bom, och dock kan ingen öppna. Den som kan binda, använder varken tåg eller knut, och dock är det oupplösöigt. Så förhåller det sig ock med den helige. Han har sin håg alltid riktad på att rädda människor. och därför förkastar han aldrig någon. Han är alltid angelägen att rädda tingen. och därför kastar han aldrig bort något. Detta är att vara i dubbel mening upplyst. Därför är den skicklige mästare för dem som saknar färdighet. De som saknar färdighet är sålunda den skickliges hjälpare. Att icke hålla sin mästare i ära och att icke älska sin medhjälpare är trots klokhet en stor förvillelse. Detta kallas den viktiga hemligheten. 28 Den som är medveten om sin mannakraft och tillika bevarar sin vekhet, han är i världen den djupa dalen. Ja, i världen är han den djupa dalen. Oskiljaktig är från honom den konstanta dygden. Han har återvänt till dibarnets oskuld. Den som är medveten om sitt ljusa och tillika bevarar sitt mörka, han är för världen ett exempel. Ja, för världen är han ett exempel. Oförstörd är hos honom den konstanta dygden. Han har återvänt till det oändliga. Den som är medveten om sin värdighet och tillika föredrager nesa, han är en dal för världen. Ja, en dal för världen är han. Tillräcklig är hos honom den konstanta dygden. Han har återvänt till det ursprungliga. Då ursprungligheten förlorats, uppträder förmågorna. Den helige använder sig av dessa och får sålunda överhet och ämbetsmän. I sin ansvarsfulla ämbetsutövning är han aldrig brutal. 29 Traktar någon efter att få riket i sitt våld och träffar anstalter för att nå sitt mål, kommer han, enligt min erfarenhet, att misslyckas. Riket är en aandens skapelse, därför duger ej i detta fall ett görande. Den som "gör", förstör. Den som fasthåller, förlorar. Det är så med tingen, att: ibland tager de ledningen, ibland åter följer de efter, ibland andas de stilla, ibland frustar de, ibland är de väldiga, ibland åter maktlösa, ibland byggs de upp, ibland faller de i rutiner. Därför skiljer den helige ifrån sig allt van hänsynslöshet, excess och höghet heter. 30 Den som i enlighet med tao vill bistå en regent, betvingar ej riket med vapenmakt. Sådant återfaller alltid på dess upphovsman. På lägerplatser växer törnen och tistlar. I stora härars spår följer onda år. Den gode härföraren söker ett avgörande och låter det sedan bero. Han vågar ej med våld betvinga andra. Han söker ett avgörande - men utan att brösta sig över sin förmåga, utan att uppblåsas över sina förtjänster, utan att visa övermod. Han gör det endast därför, att han så måste. Han söker sålunda komma till ett avgörande utan att därför med våld betvinga. När tingen nått sin högsta kraft, börjar de åldras. Att åldras är att vara i saknad av tao. Den som är i saknad av tao går tidigt under. 31 Vapen må vara aldrig så vackra, de är dock olycksbådande ting, avskydda troligen av alla. Därför har den, som äger tao, inte med dem att skaffa. I fredstid betraktar fursten vänstra sidan som hedersplats, i krig åter den högra. Vapen är olycksbådande ting, de är ej verktyg värdiga en ädling. Endast i yttersta nödfall använder han dem. Ro och frid är i hans ögon det högsta. Seger genom vapen är för honom något oskönt. Att betrakta sådant som skönt vore detsamma som att finna sin glädje i att döda människor. Men den som finner sin glädje i att döda människor, bör ej få något inflytande på riksstyrelsen. Vid glädjefester är hedersplatsen till vänster, vid sorgetillfällen åter till höger. Det vill säga att dennes plats bestäms efter samma regel som vid en begravning. Den som dödat skaror av människor bör sörja över dem med djupaste sorg. Segraren i en slaktning har därför fått sin plats bestämd efter samma regel som följs vid begravningar. 32 Tao såsom förblivande och oföränderligt har ej något namn. (I sin ursprunglighet är det oansenligt, och dock vågar ingen göra det till sin tjänare.